AUKTORITÄR HÅLLNING _ SADISM

Erich Fromm

Sadismen I den betydelse vi tagit ordet kan också vara jämförelsevis fri från desktruvitet och förenas med en vänskaplig hållning till sitt föremål. Detta slag av “kärleksfull” sadism har fått sitt klassiska uttryck i Balzacs «Förlorade illusioner», en skildring, om också ger en karakteristisk av egenarten hos vad vi förstått med behovet sv symbiosis. I denna passus skildrar Balzac förhållandet mellan den unge Lucien och Bagno-fången, som poserar som abbe. Kan efter det han stiftat bekantskap med den unge mannen, som just sökt begå självmord, säger abben:

…Denne unge man har ingenting gemensamt med den poet, som just nu dött. Jag har upptagit er, jag har skänkt er livet och ni tillhör mig som skapelsen tillhör skaparen, som – I österländska sagorna- ifriten tillhör anden, som kroppen tillhör själen. Jag skall med kraftig hand stödja er på vägen till makten och jag lovar er icke desto mindre ett liv av nöjen, hedersbetygelser, ständiga fester.Pengar ska aldrig saknas er. Ni skall lysa, ni skall ståta, medan jag, böjd över grundläggningsarbetets smuts, standigt bygger er lyckas lysande palats. Jag älskar makten för dess egen skull, jag! Jag skall altid glädja mig åt edra njutningar, som är mig förbundna. Jag skall kort sakt bli en och samma person som ni. Jag ska forma min skapelse, dana den till bruk för mig för att kunna älska den som är far älskar sitt barn. Jag ska åka I din tillbury, min gosse, jag skall gädja mig åt dina framgångar hos kvinnorna, jag skall säga till mig själv: «Den där vackre unge mannen, det är jag! Den där markis de Rubenpre har jag skapat och satt I den aristokratiska världen; hans storhet är mitt verk. Han tiger eller talar med din röst, han rådfrågar mig I allt».

Ofta, och det inte bara i det populära språkbruket, förblandas masochism med kärlek. Man betraktar masochistiska företeelser som uttryck för kärlek. En hållning av fullständigt självförnekelse för någon annan skull, ett överlåtande av alla egna rättigheter och anspråk på någon annan människa har prisats som exempel på «den stora kärleken». Det förefaller som om det inte skulle finnas något bättre bevis på «kärlek» än offer och beredvillighet att uppge sig själv för den älskades skull. I själva verket är «kärleken» I sådana fall en masochistisk trånad och har sina rötter I det symbiotiska behovet av personen I fråga. Menar vi med kärlek den passionerde bejakningen av och den aktiva bundenheten vid en speciell männsika, menar vi därmed två människors förening på grundval av bådas frihet och oberoende, då är masochism och kärlek av tmotsatser. Kärleken är byggd på jämlikhet och frihet. Bygger den på den ena partens underordning och förlust av sin frihet, är den en masochistisk beroende, oavsett hur detta förhållande ratiopnaliseras. Sadismen framträdar också ofta under kärlekens förklädnad. Om man kan härska över en annan männsika, ter det sig ofta, då man kan göra anspråk på att detta välde är till hennes eget bästa, som ett uttryck för kärlek, men den grundläggande faktorn är maktlysnad.